Det finns få andra länder i världen som har en så uppdelad arbetsmarknad som Sverige. Faktum är att de allra flesta svenskar jobbar på arbetsplatser där det egna könet dominerar.
Knappt var femte kvinna och var sjätte man har ett jobb där det ungefär lika många kvinnor som män (40-60 män/kvinnor). Bland yrken som tandhygienister, medicinska sekreterare, förskollärare och arbetsterapeuter är mer än 90 procent kvinnor. Bland träarbetare, snickare, motorfordonsmekaniker och VVS-montörer är inte ens fem procent kvinnor.
Den här verkligheten vore inte i sig problematisk om det inte vore för den systematiska undervärderingen av kvinnligt kodade jobb, medan det motsatta är sant för de manligt kodade jobben.
För även om utbildningskraven är likvärdiga, har de mansdominerade yrkena avsevärt högre löner och bättre villkor.
Som i jobbet som undersköterska, Sveriges vanligaste jobb – där nio av tio är kvinnor. Det jobbet kräver, precis som jobbet som snickare – ett av männens vanligaste jobb – en gymnasieutbildning.
Trots de likvärdiga förutsättningarna är lönerna olika. Genomsnittslönen för en snickare är enligt SCB 36 200 kronor i månaden, att jämföra med undersköterskans 31 700 kronor. Bland de senare jobbar dock nästan hälften deltid, vilket knappt någon alls gör bland snickarna, vilket gör att undersköterskornas faktiska lön blir ännu lägre.
Men varför är arbetsmarknaden då så uppdelad? Varför väljer tjejer att bli barnskötare, sjuksköterskor eller vårdbiträden medan killar väljer jobb som elektriker, ingenjörer eller svetsare?
Det finns inget enkelt svar på den frågan. Men enligt forskarna bottnar det främst i seglivade, traditionella könsroller och de olika förväntningar som finns på unga tjejer och killar när de väljer utbildning och jobb. Föreställningarna om att kvinnor är bättre på att vårda, sköta om och ge omsorg , samtidigt som att män är bättre på att bygga, laga och ha hand om hårda frågor, är starka.
Att Sverige är så extremt internationellt sett, förklaras ofta med att jämställdheten gick fort fram under 1970-talet. Särbeskattning infördes liksom allmän förskola. Och när samhället tog över ansvaret från familjerna (läs kvinnorna) för omsorg om barn och äldre, var det där jobben fanns.
Den offentliga sektorn, som finansieras av det offentliga, är i betydligt högre utsträckning kvinnornas domän. I privat sektor är det i stället män som dominerar, och här kan både löner och löneutveckling bli en annan.
Men detta är inte hela sanningen. Också i offentlig sektor tjänar männen bättre än kvinnorna. Det finns en värdediskriminering här, som det pratas alldeles för lite om.
Resultatet är att den extrema uppdelningen mellan könen på arbetsmarknaden både rättfärdigar och cementerar löneskillnader mellan kvinnor och män. Och de största effekterna syns bland arbetarkvinnorna.
Vad kan du göra?
- Reflektera över hur det ser ut i din egen umgängeskrets, hur många känner du som har en ”jämställd” arbetsplats?
- Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vad skulle kunna göras för att luckra upp den segregerade arbetsmarknaden? Eller är det viktigare att ”bara” försöka öka kvinnors löner oavsett sektor och bransch?