Snart har det gått fem år sedan vår värld lamslogs av pandemin. Då, våren 2020 när coronaviruset drabbade så brutalt, då när så mycket av det vi tagit för givet slogs i spillror. Globalt beräknas mer än 18 miljoner människor ha avlidit. Bara i Sverige har över 21 000 personer dött, och den största andelen tillhör landets äldre befolkning.
Det som hände när pandemin drabbade så hårt, var att arbetarkvinnors arbetsmiljö sattes i fokus, på ett helt annat sätt än tidigare. När det rapporterades om sjukfall och om hur viruset slog inom äldreomsorgen hände något med allmänhetens förståelse.
Det larmades om äldreboende där personalen saknade skyddsutrustning, där handspriten var slut och där de inte kunde hålla isär sjuka och friska brukare. Anställda uppmanades att gå till jobbet trots symptom och fick hantera en enorm press. Samma sak skedde inom vården, när personalens vittnesmål om hur intensivvården av covid-sjuka patienter liknade krigsscener.
Plötsligt blev alla politiska partier eniga, vård och omsorg behöver ha tillräcklig kompetens och tillräcklig bemanning för att klara kriser som denna. Arbetsmiljön måste prioriteras, liksom säkerhet och de anställdas välbefinnande.
I Coronakommissionens rapporter lyftes just vård- och omsorgspersonalens beredskap som en av de allra viktigaste lärdomarna. Det går inte att förutse en kris, men för att vara på den säkra sidan om eller när den kommer behöver äldreomsorgen vara tillräckligt rustad, liksom vårdens olika delar.
Det dröjde dock inte länge förrän politikerna verkade ha glömt sina löften och utlåtanden. I valet 2022, när förvisso vaccinet var här, men pandemins konsekvenser likväl fanns i färskt minne, pratades det knappt om vad äldreomsorgens behov. Och sedan dess har satsningarna för att stärka upp arbetsmiljön inom de här sektorerna lyst med sin frånvaro. Det handlar inte bara om ifall en liknande pandemi skulle drabba samhället, utan lika mycket om att de som jobbar inom vård och omsorg ska slippa slita ut sina kroppar och bli sjukskrivna av stress. Det är ingen slump att just arbetarkvinnor har fyra gånger så många sjukdagar som tjänstemannamän och att den psykiska ohälsan ökar allra mest här.
Sverige kunde ha lärt av pandemin, arbetsmiljön kunde ha förbättrats bland arbetarkvinnorna – de med de sämsta arbetsvillkoren. Men kanske är det inte för sent att lära av covid? Att påminna politikerna om deras löften?
———-
Vad kan du göra?
- Reflektera över de förändringar som pandemin medförde. Vilka lärdomar har vi som samhälle dragit efter covid?
- Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vad har förändrats i samhället efter pandemin? Och vad borde ha förändrats?