Det här med flexibla jobb – visst låter det bra? Som om jobben är bättre anpassade efter våra liv. Mer modernt, mer anpassat till dagens och framtidens hektiska vardag.
Men mer flexibilitet i arbetslivet betyder sällan just det. I alla fall inte för arbetarkvinnor.
Det var Alliansregeringen som började använda begreppet och som använde det i sina idéer kring ”arbetslinjen”. Helt i enlighet med politiken för större lönespridning, fler enkla jobb och sänkta skatter för de med höga inkomster, skulle det bli lättare att anställa och att avskeda. Företagen skulle enklare kunna styra sin verksamhet utan att ta för stor hänsyn till arbetstagarna.
I Alliansens ”Jobbmanifest” från 2010 beskrivs både hur de redan infört mer flexibilitet sedan valvinsten 2006, liksom hur det ska utökas ännu mer under kommande mandatperiod.
Det som är tydligt så här i efterhand är hur de flexibla jobben har kommit att betyda olika saker beroende på klasstillhörighet. Som ett resultat av den förda politiken. Särskilt är det nämligen arbetarkvinnor som har fått mer ”flexibla jobb”, i den bemärkelse som Alliansregeringen avsåg.
Idag har inte ens hälften av arbetarkvinnorna fasta heltidsanställningar, att jämföra med sju av tio tjänstemannakvinnor och arbetarmän, liksom nio av tio tjänstemannamän.
Arbetarkvinnor har också lägre grad av deltider än tidigare, och många tvingas ta flera jobb för att klara sig. De osäkra villkoren och anställningarna gör naturligt nog att löneinkomsterna blir därefter. Det kan variera stort mellan månad till månad och kan göra det svårt att ha ekonomisk framförhållning. Detta – den oron för att klara sig ekonomiskt – hänger också ihop med en större ohälsa, både psykiskt och fysiskt. Detta visar bland annat Försäkringskassans rapport från november i år.
Hand i hand med utförsäljningar och privatiseringar av välfärden, sänkta skatter och mindre resurser till välfärden har villkoren i de kvinnodominerade sektorerna inom offentlig sektor skalats av. Här har mer ”flexibla” arbetsvillkor ofta varit avgörande för arbetsgivarna i sin jakt på att spara pengar. Genom att inte erbjuda heltider eller tillsvidareanställningar, genom att ha slimmade organisationer och inte ringa in vikarier har de kunnat minska utgifterna.
Man kan med fog säga att den flexibla arbetsmarknaden vilar på arbetarkvinnornas axlar.
Flexibilitet betyder oftast något helt annat för landets tjänstemän. Det har sedan pandemin blivit vanligare att kunna jobba hemifrån för den här gruppen, vilket har underlättat för många tjänstemän i deras livspussel. Flexibiliteten är därmed övervägande positiv bland dessa, medan den är negativ för landets arbetarkvinnor.
———-
Vill du veta vad du kan göra för att gemensamt göra vårt land mer jämställt? I kommentarerna finns förslag på ett par frågor att fundera över och diskutera. Vad tänker du? Skriv ned dina funderingar och frågor i kommentarerna!
Vad kan du göra?
- Reflektera över hur det mer flexibla arbetslivet märks i ditt liv och i din omgivning. Vilka fördelar och vilka nackdelar ser du?
- Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vilka konsekvenser får flexibiliteten på arbetsmarknaden på samhället i stort? Vad kan det komma att innebära på längre sikt om flexibiliteten fortsätter som idag eller blir ännu större?