Visst har du hört argumenten? Hört att Sverige ju är bäst i världen och att vi faktiskt redan är i mål och inte har något att klaga på?

Enligt en rapport från Världsbanken från 2019 var vårt land ett av fem länder som de klassade som jämställda. Men det behövs inte mycket googlande och sökande bland undersökningar och i statistik för att se att den utmärkelsen inte stämmer.

Att Sverige är bättre än många andra länder är däremot sant. Men statistik från bland annat EU visar att Sverige backar under senare år. Enligt Sveriges Kvinnoorganisationer är det tydligt att Tidöregeringen har försämrat svensk jämställdhet och att vi är långt ifrån i mål.

För hur kan vi kalla Sverige jämställt när x kvinnor slås ihjäl varje år av en man som de har eller har haft en relation till? När så många som fyra av tio har upplevt sexuellt våld? När flickors psykiska ohälsa skenar och när ensamstående mammor blir alltmer överrepresenterade i relativ fattigdom?

Att kalla Sverige för jämställt innebär att man inte har innebörden riktigt rätt för sig. Enligt Jämställdhetsmyndigheten betyder ordet att män och kvinnor har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter i livet.

Det är egentligen väldigt basalt – och något som borde vara självklart. Men samtidigt innebär det där med samma rättigheter och möjligheter något helt revolutionerande. För så är det ju inte i dag, något som bland annat SCB har uppmärksammat i den nyutkomna lathunden ”På tal om kvinnor och män”. Här finns statistik som visar på hur skevt det ser ut , i allt från makt till ekonomi och hälsa och obetalt hemarbete.

Det blir tydligt att jämställdhet inte är uppnått i samhället – liksom att det inte är en ”sidofråga” som bara berör vissa. Ojämställdheten finns i samhällets alla delar och genomsyrar allt.

Att vara för jämställdhet betyder alltså att man vill skapa rättvisa oavsett kön. Att vara för lika möjligheter och rättigheter är att vara feminist.

Vad kan du göra?

• Prata med dina vänner, bekanta och din familj om vad jämställdhet betyder – egentligen. Visst är det självklart att de också är för att alla ska ha samma möjligheter och rättigheter – oavsett vilket kön man råkar ha?
• Läs eller bläddra i SCB:s rapport ”På tal om kvinnor och män”.
• Notera diskussioner om jämställdhet i din närhet, kommer påståenden upp om att Sverige redan är jämställt, eller att vi inte har något att klaga på? Kanske vill du kontra med fakta om att Sverige ännu inte är jämställt och att vi till och med backar

En av de mest slående resultaten i Jämställdhetsinstitutets rapport ”800 år kvar till jämställdhet?” är den dramatiska ökningen av kvinnor som utbildar sig. När man tittar på det totala antalet förvärvsarbetande i Sverige är den största yrkesgruppen arbetarmän, en grupp som också har varit den största i modern tid. Den näst största gruppen har ända till 2019 varit arbetarkvinnor – men har sedan dess backat till förmån för tjänstemannakvinnorna.

Även om gruppen arbetarmän – dvs män med som mest gymnasieutbildning – också minskar över tid (tjänstemannamännen ökar också, om än långsamt) – är det inte alls samma utveckling som bland kvinnor.

Bland kvinnor har numera 52 procent en eftergymnasial utbildning, att jämföra med 28 procent av männen. Det är med andra ord nästan dubbelt så vanligt att kvinnor gör en akademisk karriär jämfört med männen.

En reflektion kring den här utvecklingen är att det sannolikt finns rationella förklaringar till att utbildningsgraden är så olika mellan könen. Den kanske viktigaste, går att utläsa i samma rapport. Den att löneinkomster beroende på klass och kön ser så olika ut.

Som det ser ut idag har nämligen en tjänstemannakvinna ungefär samma löneinkomst som en arbetarman (i genomsnitt 36 000 kronor respektive 34 000 kronor i månaden). Att utbilda sig, blir därmed ett sätt att få en lön som det går att leva på.

Ser man till arbetarkvinnors löneinkomstser ligger de i snitt på 26 000 kronor. Statistiskt sett tjänar kvinnor alltså ungefär 10 000 kronor i månaden på att utbilda sig.

Och medan samma sak är sant för männen, tjänstemannamän får hela 47 000 kronor i månaden efter skatt, är sannolikt incitamenten lägre här än bland kvinnor.

En viktig delförklaring handlar om arbetsvillkoren. För medan arbetarkvinnor sällan får en fast heltidsanställning, är detta legio bland arbetarmän (liksom bland tjänstemän). Och medan även männens jobb kan vara slitiga, är oftast löneutveckling bra. Detsamma kan inte sägas om arbetarkvinnorna.

Men vad är då problemet här? Är det inte bra att fler utbildar sig? Ja och nej. Självklart är det bra att kvinnor i större utsträckning inte accepterar de låga löner och dåliga villkoren som finns i jobben utan högre utbildningskrav. Självklart är det bra att fler kvinnor (läs tjänstemannakvinnor) får större ekonomisk frihet. Men problemet är att samhället inte bara behöver sina tjänstemän. Landet är uppbyggt på att undersköterskor, lokalvårdare och busschaufförer finns och håller landet igång.

Det stora problemet här är att kvinnorna som inte utbildar sig straffas för det. Att det bara är de som utbildar sig som får bra löner, villkor och anställningsförhållanden.

———-

Vad kan du göra? 

• Reflektera över hur det här med högre utbildning, har du märkt av att fler kvinnor utbildar sig jämfört med män i din närhet? Vilka tankar har du om orsakerna bakom detta?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Hur bör arbete värderas? Vad är rimliga löneskillnader beroende på utbildning, erfarenhet och andra faktorer?

Snart har det gått fem år sedan vår värld lamslogs av pandemin. Då, våren 2020 när coronaviruset drabbade så brutalt, då när så mycket av det vi tagit för givet slogs i spillror. Globalt beräknas mer än 18 miljoner människor ha avlidit. Bara i Sverige har över 21 000 personer dött, och den största andelen tillhör landets äldre befolkning.

Det som hände när pandemin drabbade så hårt, var att arbetarkvinnors arbetsmiljö sattes i fokus, på ett helt annat sätt än tidigare. När det rapporterades om sjukfall och om hur viruset slog inom äldreomsorgen hände något med allmänhetens förståelse.

Det larmades om äldreboende där personalen saknade skyddsutrustning, där handspriten var slut och där de inte kunde hålla isär sjuka och friska brukare. Anställda uppmanades att gå till jobbet trots symptom och fick hantera en enorm press. Samma sak skedde inom vården, när personalens vittnesmål om hur intensivvården av covid-sjuka patienter liknade krigsscener.

Plötsligt blev alla politiska partier eniga, vård och omsorg behöver ha tillräcklig kompetens och tillräcklig bemanning för att klara kriser som denna. Arbetsmiljön måste prioriteras, liksom säkerhet och de anställdas välbefinnande.

I Coronakommissionens rapporter lyftes just vård- och omsorgspersonalens beredskap som en av de allra viktigaste lärdomarna. Det går inte att förutse en kris, men för att vara på den säkra sidan om eller när den kommer behöver äldreomsorgen vara tillräckligt rustad, liksom vårdens olika delar.

Det dröjde dock inte länge förrän politikerna verkade ha glömt sina löften och utlåtanden. I valet 2022, när förvisso vaccinet var här, men pandemins konsekvenser likväl fanns i färskt minne, pratades det knappt om vad äldreomsorgens behov. Och sedan dess har satsningarna för att stärka upp arbetsmiljön inom de här sektorerna lyst med sin frånvaro. Det handlar inte bara om ifall en liknande pandemi skulle drabba samhället, utan lika mycket om att de som jobbar inom vård och omsorg ska slippa slita ut sina kroppar och bli sjukskrivna av stress. Det är ingen slump att just arbetarkvinnor har fyra gånger så många sjukdagar som tjänstemannamän och att den psykiska ohälsan ökar allra mest här. 

Sverige kunde ha lärt av pandemin, arbetsmiljön kunde ha förbättrats bland arbetarkvinnorna – de med de sämsta arbetsvillkoren. Men kanske är det inte för sent att lära av covid? Att påminna politikerna om deras löften?

 ———-

Vad kan du göra? 

• Reflektera över de förändringar som pandemin medförde. Vilka lärdomar har vi som samhälle dragit efter covid?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vad har förändrats i samhället efter pandemin? Och vad borde ha förändrats?

Varje år dör i genomsnitt 13 kvinnor i Sverige av våldet från en partner eller en tidigare partner. Mäns våld mot kvinnor är ett enormt samhällsproblem, där de här fruktansvärda morden är toppen av ett isberg. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har 15 procent – nästan var sjätte kvinna – någon gång upplevt våld i en nära relation. Här är mörkertalet förmodligen stort, eftersom det inte ”bara” är det fysiska våldet som är så destruktivt.

Även det psykiska våldet, som inte alltid syns – hot om våld, försummelse, isolering, straffande tystnad, verbala kränkningar, känslomässig utpressning och förnedring –- gör enorm skada, på individnivå och på samhällsnivå. Också ekonomiskt våld – att kontrollera ekonomin som ett sätt att kontrollera sin partner – att ifrågasätta inköp, kräva något i utbyte mot pengar eller undanhålla nödvändigheter – är en del av det utbredda problemet med mäns våld mot kvinnor.

Just ekonomin är inte oviktig för att förstå en ojämn maktbalans, men också som delförklaring till att så många kvinnor inte kan lämna ett våldsamt förhållande. 

BRÅ visar också att det finns samband mellan graden av våldsutsatthet och utbildningsgrad. Det är vanligare att de som söker sjukhusvård efter våldsutsatthet har sämre ekonomi och kortare utbildning. Risken är också större att de här kvinnorna lever med en lägre ekonomisk standard upp till 10 år efter våldtillfället.   Det är inte alls konstigt att det är svårare att lämna en våldsam relation när den egna ekonomin är dålig, särskilt om det finns barn med i bilden. 

Många kvinnor oroas över hur de skulle klara en eventuell separation, oavsett våld. Enligt Fredrika Bremerförbundet är sex av tio kvinnor oroliga över hur de skulle klara sig ekonomiskt vid en skilsmässa. Och det är inte konstigt, priserna för boenden har ökat radikalt under senare år. Och med en ensam inkomst blir oron att lämna inte oviktig. 

Särskilt svårt är det att klara sig på en lön i ett arbetarkvinnoyrke, med arbetsmarknadens lägsta löner, med en överrepresentation i ovissa anställningar och ofrivilliga deltider. Ändå borde kvinnor som är utsatta för våld ha möjlighet att lämna, oavsett ekonomi. Här skulle samhället kunna göra betydligt mer, för att skapa ett jämställt Sverige.

———-

Vad kan du göra? 

• Reflektera över hur våld, makt och ekonomi hänger ihop. Vilka sätt finns det idag för kvinnor att lämna en våldsam relation?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vad har samhället för ansvar för att förebygga våldet och för att hjälpa kvinnor att kunna lämna i tid? Vad borde särskilt göras för att kvinnor med sämst ekonomiska förutsättningar ska kunna lämna?

Det här med flexibla jobb – visst låter det bra? Som om jobben är bättre anpassade efter våra liv. Mer modernt, mer anpassat till dagens och framtidens hektiska vardag.

Men mer flexibilitet i arbetslivet betyder sällan just det. I alla fall inte för arbetarkvinnor.

Det var Alliansregeringen som började använda begreppet och som använde det i sina idéer kring ”arbetslinjen”. Helt i enlighet med politiken för större lönespridning, fler enkla jobb och sänkta skatter för de med höga inkomster, skulle det bli lättare att anställa och att avskeda. Företagen skulle enklare kunna styra sin verksamhet utan att ta för stor hänsyn till arbetstagarna.

I Alliansens ”Jobbmanifest” från 2010 beskrivs både hur de redan infört mer flexibilitet sedan valvinsten 2006, liksom hur det ska utökas ännu mer under kommande mandatperiod.

Det som är tydligt så här i efterhand är hur de flexibla jobben har kommit att betyda olika saker beroende på klasstillhörighet. Som ett resultat av den förda politiken. Särskilt är det nämligen arbetarkvinnor som har fått mer ”flexibla jobb”, i den bemärkelse som Alliansregeringen avsåg.

Idag har inte ens hälften av arbetarkvinnorna fasta heltidsanställningar, att jämföra med sju av tio tjänstemannakvinnor och arbetarmän, liksom nio av tio tjänstemannamän. 

Arbetarkvinnor har också lägre grad av deltider än tidigare, och många tvingas ta flera jobb för att klara sig. De osäkra villkoren och anställningarna gör naturligt nog att löneinkomsterna blir därefter. Det kan variera stort mellan månad till månad och kan göra det svårt att ha ekonomisk framförhållning. Detta – den oron för att klara sig ekonomiskt – hänger också ihop med en större ohälsa, både psykiskt och fysiskt. Detta visar bland annat Försäkringskassans rapport från november i år.

Hand i hand med utförsäljningar och privatiseringar av välfärden, sänkta skatter och mindre resurser till välfärden har villkoren i de kvinnodominerade sektorerna inom offentlig sektor skalats av. Här har mer ”flexibla” arbetsvillkor ofta varit avgörande för arbetsgivarna i sin jakt på att spara pengar. Genom att inte erbjuda heltider eller tillsvidareanställningar, genom att ha slimmade organisationer och inte ringa in vikarier har de kunnat minska utgifterna.

Man kan med fog säga att den flexibla arbetsmarknaden vilar på arbetarkvinnornas axlar.  

Flexibilitet betyder oftast något helt annat för landets tjänstemän. Det har sedan pandemin blivit vanligare att kunna jobba hemifrån för den här gruppen, vilket har underlättat för många tjänstemän i deras livspussel. Flexibiliteten är därmed övervägande positiv bland dessa, medan den är  negativ för landets arbetarkvinnor.

———-

Vill du veta vad du kan göra för att gemensamt göra vårt land mer jämställt? I kommentarerna finns förslag på ett par frågor att fundera över och diskutera. Vad tänker du? Skriv ned dina funderingar och frågor i kommentarerna!

Vad kan du göra? 

• Reflektera över hur det mer flexibla arbetslivet märks i ditt liv och i din omgivning. Vilka fördelar och vilka nackdelar ser du?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vilka konsekvenser får flexibiliteten på arbetsmarknaden på samhället i stort? Vad kan det komma att innebära på längre sikt om flexibiliteten fortsätter som idag eller blir ännu större? 

Det är något konstigt som pågår i Sverige. Samtidigt som arbetslösheten når nya nivåer – åtta procent är officiellt utan jobb just nu – finns det rekordmånga jobb över. 

Och lyssnar man till vissa politiker låter det som om svenskarna är bortskämda och lata. Som om folk helst av allt är arbetslösa. Sanningen är betydligt mer komplex än så. 

Enligt en undersökning från bemanningsföretaget Manpower group saknar 77 procent av Sveriges företagare rätt kompetens just nu, vilket är ovanligt högt. Och det är inte bara IT-tekniker och särskilda tekniska specialister som samhället skriker efter. Kanske mest allvarligt är bemanningskrisen i välfärden – där arbetarkvinnor dominerar – som bara väntas växa under åren som kommer. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner behöver 410 000 fler anställas i vård och omsorg under de närmaste åren.

Samtidigt vill allt färre vill jobba där. I en undersökning från Vårdförbundet från våren 2024 svarar så många som fyra av tio unga vuxna som jobbar inom vården att de inte kommer fortsätta att jobba kvar. När svenskarna tillfrågas om vilket bristyrke de skulle kunna tänka sig att omskolas i får vårdyrket det absolut lägst antal röster.

Och kanske är det inte så konstigt. I samma undersökning från Vårdförbundet svarar en av fem att arbetsbelastning är för hög för att kunna hantera. Nio av tio svarar att det är en hög eller för hög arbetsbelastning. Också inom barn- och äldreomsorgen anses jobben vara ohållbara. Knappt hälften av de tillfrågade i en undersökning från Kommunal svarar att de inte jobbar kvar i äldreomsorgen om tre år. Den största orsaken är psykisk trötthet – ett resultat av slimmade organisationer, låg bemanning och höga krav.

Men arbetsmiljön är bara en del av förklaringen varför kvinnorna inte vill jobba kvar i välfärden – eller alls söker sig dit.

Ingångslönerna är låga och löneutvecklingen är generellt sett dålig. Dessutom jobbar fyra av tio deltid och inte ens hälften har en tillsvidareanställning på 100 procent.

Det hela resulterar inte bara i en otrygg ekonomisk tillvaro utan också om en utsliten kropp och ett sönderstressat psyke för alltför många arbetarkvinnor i välfärden. Det är alltså inte svårt att se varför många väljer bort de här jobben, eller söker sig vidare.

Men det behöver inte vara såhär. Det går att satsa på bättre villkor, löner och arbetsmiljö. Och på bättre välfärd för patienter, brukare, barn och äldre. Men det kostar pengar. Enligt LO behövs 51 miljarder till i höjda statsbidrag till kommuner och regioner.

Det handlar – som så ofta – om politiska prioriteringar.

———-

Vad kan du göra? 

• Reflektera över det här med välfärdens resurser – har du märkt av nedskärningar? Har du noterat om eller hur det påverkar de anställda?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Har ni märkt om det satsas på att få fler att vilja jobba inom välfärden? Vad borde göras konkret för att få jobben att bli tillräckligt bra – så att jobben blir attraktiva?

Rapporterna om den ökade ohälsan bland kvinnor har kommit från många olika håll på sistone. Jämställdhetsmyndigheten pekar bland annat på den växande psykiska ohälsan bland främst tjejer och unga kvinnor. Folkhälsomyndigheten rapporterar om att kvinnor upplever sig må sämre än männen och Försäkringskassan visar hur kvinnors sjukfrånvaro är större. Den sistnämnda rapporterar till och med att Sverige sticker ut internationellt i hur stora könsskillnaderna är.

Statistiken visar dock att försämringarna vad gäller hälsa inte gäller alla kvinnor. Eller annorlunda uttryckt, det är inte bara kön som avgör, utan även klass.

Kvinnor med lägre utbildning och inkomster är de i Sverige som har sämst hälsa. 

Den yttersta konsekvensen av detta – att kvinnor med som högst högstadieutbildning som enda grupp i samhället backar i livslängd – har bland annat SCB och Folkhälsomyndigheten konstaterat.

Det som blir tydligt är att det inte går att frikoppla arbetarkvinnors sämre hälsa med deras sämre arbetsvillkor, löner och arbetsmiljö. Detta visar bland annat Försäkringskassan i en rapport som släpptes nyligen. Här förklaras kvinnors dubbelt sås stora stressrelaterade sjukfrånvaro jämfört med männen med att de förra är överrepresenterade i så kallade ”riskyrken” i välfärden. ”Tydligt är att kontaktyrken i frontlinjen utan krav på högskoleutbildning i första hand påverkas av den negativa stressen med obalans mellan krav och resurser”, som det står i rapporten.

Det som också är tydligt är att kvinnors större hem- och familjeansvar bidrar till den ökade ohälsan.

Och ohälsan drabbar inte bara arbetarkvinnorna själva, eller deras familjer. För samhället kostar det enorma summor. Bara den psykiska ohälsan, som utgör en femtedel av alla sjuktal, motsvarar 9,2 miljarder kronor. Det är ungefär lika mycket som staten betalar ut i rotbidrag per år. Vilka fler kostnader som tillkommer på sikt av den ökade klass- och könsrelaterade ohälsan, bör också inkluderas i en sådan beräkning. 

Det hade med andra ord lönat sig att satsa förebyggande på arbetarkvinnornas arbetssituation. Att erbjuda bra löner, bra anställningsförhållanden och en fungerande arbetsmiljö, med tillräcklig bemanning, lönar sig i längden för samhället.

Att det lönar sig för de enskilda kvinnorna och deras familjer, behöver väl knappast nämnas.

Vad kan du göra? 

• Reflektera över om du märker av den här statistiken i ditt liv och i din omgivning. Märker du att ohälsan – och framför allt den psykiska ohälsan har ökat (och främst bland kvinnor)?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vad bör göras för att minska den klass- och könsrelaterade ohälsan i Sverige?

Det går inte att förstå hur det ojämställda Sverige utan att se hur ansvaret för hem och familj skiljer sig mellan män och kvinnor. För även om vi har en av världens bästa föräldraförsäkringar och har varit föregångare, är föräldraskapet inte jämställt. Kvinnor tar i genomsnitt ut sju av tio föräldradagar, ungefär lika många vabdagar och utför majoriteten av det obetalda hemarbetet.

Trots att föräldraförsäkringen funnits i 50 år – och mammorna tog 95,5 procent av alla dagar 1974, har det alltså inte gått särskilt snabbt framåt. Ser man även till den obetalda föräldraledigheten blir bilden ännu dystrare. Då tar männen endast ut två av tio lediga dagar med sina barn.

Jämställdhetsmyndigheten konstaterar att kvinnor i snitt lägger 57 minuter mer på det obetalda hemarbetet jämfört med männen. Detta inkluderar matlagning, tvätt, bakning, disk, dukning, städning och sophantering. Kvinnor utför också – i genomsnitt – en större del av omsorgsarbetet i hemmet. Detta gäller främst i omsorgen om barn, men även av äldre anhöriga eller av familjemedlemmar med funktionsvariationer.

Det är inte svårt att se att det större ansvaret för hemarbetet ger en större stress bland kvinnor. Undersökningar visar att kvinnor som kommer hem från jobbet får ökad puls medan pulsen minskar för männen.

I rapporter om kvinnors ökade ohälsa görs den här kopplingen också. Och här blir klassaspekten viktig. För hälsotillståndet som den sämre arbetsmiljön och de otrygga jobben, med de låga lönerna – som arbetarkvinnor är överrepresenterade i – blir inte direkt bättre av att stress och kraven hemifrån dessutom är höga.

Att kraven på kvinnor är ohållbara är det många som vittnar om. Det går inte att förstå den ökade klass- och könskopplade ohälsan med samhällets ökade krav från alla håll, kombinerad med en sämre ekonomi och arbetsmarknadens mest slitsamma jobb. 

Ovanpå detta kommer även en ytterligare försvårande omständighet. Internationellt kallas fenomenet för ”Motherhood penalty”, en mammabestraffning, som går att se statistiskt även här i Sverige. Ser man på kvinnors och mäns löneutveckling, tappar kvinnor ekonomiskt när det första barnet föds. Och efter några år har hon fortfarande tappat, jämfört med om hon inte fått barn. Bland män syns inget sådant tapp, här tuffar löneutvecklingen på som vanligt, oavsett om han blir pappa.

Det här är resultatet av en utbredd diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden som inte går att förstå utan att se till hur arbetsgivare förväntar sig att det är mamman som ska ta huvudansvaret för hem och omsorg. Även kvinnor som är i fertil ålder men som inte skaffar barn, märker av den här diskrimineringen.

Kvinnor straffas med andra ord dubbelt – både direkt i sämre hälsa för att de tar ansvar för familj och hem – och ekonomiskt för att de just tar det ansvaret.

Vad kan du göra? 

• Reflektera över hur ansvar för barn, familj och hem ser ut mellan kvinnor och män i din närhet. Vad tror du att den viktigaste förklaringen är till den ojämställda uppdelningen? 
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vad är viktigast att göra för att jämna ut familje- och hemansvar? Vem eller vilka bär ansvaret för att genomföra de förändringarna?

I Sverige finns ingen fattigdom – här har alla så att de klarar sig. Här kan alla barnfamiljer fira en överdådig jul. Ingen blir utan julklappar från tomten. Eller, är det verkligen så?

Emellanåt blossar debatten upp om det här med fattigdom.Och  självklart ser det annorlunda ut i länder som Sverige jämfört med länder där torka, naturkatastrofer, krig och svält råder.

I västvärlden pratar man i stället om ”relativ fattigdom”, det som mäts genom att se hur stor andel av befolkningen som har mindre än 60 procent av medianinkomsten. Har man en lägre inkomst än så klarar man sig bara nätt och jämnt, eller inte alls. Och tyvärr är det alltför vanligt att svenskar lever i detta. Enligt Eurostatlevde 16 procent av svenskarna i ”låg ekonomisk standard år 2021. Och med de senaste årens skenande mat-, boende- och energipriser har den andelen med all sannolikhet ökat. Bara kostnaderna för julmaten har enligt Matpriskollen ökat med 6 procent sedan förra året.

Fattigdom hänger ihop med klass, men också med kön och etnicitet. Det finns gott om statistik som pekar på detta, men också att det är på de grunderna som klyftorna ökar.

De mest välbärgade i Sverige är oftast män, oftast högutbildade och har oftast svensk bakgrund. De med störst risk för fattigdom är som motsats, arbetarkvinnor med utländsk bakgrund. 

Enligt SCB är fattigdom nästan sju gånger vanliga bland utrikesfödda än utrikesfödda. Även kvinnor är överrepresenterade och särskilt de som är ensamstående med barn. Bland dessa lever en av fyra i fattigdom.

Även rapporten ”800 år kvar till jämställdhet?” visar hur klass, kön och etnicitet avgör inkomster – och därmed risken för fattigdom. Faktum är att den genomsnittliga löneinkomsten för arbetarkvinnor med utländsk bakgrund– 19 422 kronor – ligger drygt 500 kronor under det som regeringen har fastslagit som lägsta nivån för försörjning för arbetstillstånd. Detta är i sig anmärkningsvärt.

Hur blir det då med julklapparna i år? Hur många familjer tvingas avstå från julfiranden på grund av ekonomin? Stadsmissionen rapporterar att 38 procent fler söker stöd inför jul i år jämfört med i fjol. De upplever att de som söker är mer desperata och att många föräldrar äter själva mindre för att ha råd med klappar till barnen. 

Fattigdomen växer och att fira jul är alltmer en klassfråga. Ska det vara så?

Vad kan du göra? 

• Reflektera över hur du har märkt av de ökade kostnaderna för mat-, energi, boende eller annat under senare år. Vad har det fått för konsekvenser i ditt liv?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vad behöver göras i samhället för att minska den relativa fattigdomen? Vilka konkreta förbättringar skulle behöva göras?

Det finns en tid i livet för många svenskar som är särskilt ekonomiskt tuffa. För medan arbetslivet ger större klass och könsklyftor är det inget mot vad pensionslivet gör.

Dels är skillnaderna stora och dels är nivåerna som alldeles för många äldre – framför allt arbetarkvinnor – lever på, väldigt låga.

Enligt LO har en genomsnittlig arbetarkvinna 16 100 kronor i pension i månaden – innan skatt. En tjänstemannaman har mer än dubbelt så mycket – 33 200 kronor.

Tanken med pensionerna är att det ska reflektera inkomsterna från arbetslivet. Och naturligt nog ger därför lägre löner – som arbetarkvinnorna har – sämre pensioner.

Men det är inte hela förklaringen. För här blir den arbetade tiden lika viktig. Jobbar man heltid, är man inte arbetslös eller har perioder av sjukdom, så blir pensionen högre. Samma sak blir det med frånvaro vid föräldraledigheter och vab.

Och eftersom arbetarkvinnor är överrepresenterade i otrygga anställningar och i störst utsträckning jobbar ofrivillig deltid, blir pensionerna naturligt nog ännu lägre. Särskilt illa blir det eftersom arbetarkvinnorna dessutom är de som oftast inte kan jobba ända till pensionsåldern, utan är så pass utslitna att de tvingas till förtida pension.

Allt det här förklarar varför hälften av LO-kvinnorna får garantipension. De har med andra ord inte tjänat ihop tillräckligt, enligt pensionssystemet. De får därmed som mest 11 603 kronor i månaden – före skatt. Men arbetarkvinnorna är även överrepresenterade när det kommer till äldreförsörjningsstöd och bostadstillägg.

Resultatet är att det finns många fattigpensionärer i Sverige – och de flesta är kvinnor som haft arbetaryrken. Enligt tidningen Senioren ligger den genomsnittliga pensioner för kvinnor under den relativa fattigdomsgränsen i 186 av 280 kommuner. I beräkningar från 2020 lever 181 000 kvinnor och 89 000 män som fattigpensionärer. Men eftersom levnadskostnaderna har ökat sedan dess, är de sannolikt fler idag.

Pensionsgapet mellan kvinnor och män är omkring 27 procent, vilket alltså är större än lönegapet. En viktig förklaring till den större inkomstklyftan är tjänstepensionen, som har en konstruktion där högre inkomster gynnas. Dessutom har många manligt dominerade branscher betydligt högre insättningar till tjänstepensionen än de kvinnliga branscherna.

Vad kan du göra? 

• Reflektera över hur du ser på pensioner och rättvisa. På vilket sätt bör arbete löna sig på ålderns höst?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vad är det viktigaste att göra för att jämna ut pensioner mellan kvinnor och män? Hur kan man undvika att fler blir fattigpensionärer i Sverige?

Det finns väldigt mycket som talar emot att ökade klyftor är bra. Ändå är det åt det hållet som utvecklingen går just nu. 

När välståndet är jämnt fördelat, när de som kan jobbar, och när de som behöver stöd får det, mår vi som bäst. Om detta finns det gott om forskning och erfarenhet som stöder.

Exempelvis skriver Finanspolitiska rådet om två stora negativa konsekvenser av ökade klyftor. Ett handlar om lägre tillväxt, det andra om en sämre tillit i samhället och därmed en urholkad demokrati. När medborgarna tycker att samhället börjar bli mer orättvist ökar dessutom riskerna för kriminalitet.

I boken ”Den inre ojämlikheten” skriver författarna Richard Wilkinson och Kate Pikett om hur ojämlikhet inte bara är dåligt för samhället, utan också för individerna. Den psykiska ohälsan ökar när avstånden mellan rika och fattiga blir större. Vi blir också mer uppdelade i vilka vi ser som gelikar och vilka som ”inte är som oss”, när klassklyftorna växer.

I Sverige har skillnaderna mellan de med högre och de med lägre inkomster ökat, särskilt sedan 1990-talet. Och främst syns skillnaderna när det kommer till ägande och kapital, även om också skillnaderna i inkomster från arbete blivit större.

SCB konstaterar att inkomsterna mellan de högt och lågt betalade på arbetsmarknaden inte varit såhär stora sedan 1975. Den bäst betalda tiondelen har också fått de högsta löneökningarna under 2020-talet. Den gruppen har lika stora förmögenheter som den lägst betalda halvan av svenskarna.

Att kvinnor – och framför allt arbetarkvinnor halkar efter så kraftigt i löneinkomster – är inte bara negativt för dem själva. Det är rent skadligt för samhället i stort. De utgör ungefär en fjärdedel av hela arbetsmarknaden och blir alltmer ett slags isolerad och tydligt definierad underklass. En viktig åtgärd som skulle minska på klassklyftorna är bättre arbetsvillkor för den här gruppen. När inte ens hälften av arbetarkvinnorna jobbar heltid och tillsvidare, får det ju konsekvenser.

Hela samhället skulle bli rikare om även kvinnor fick bra arbetsvillkor. Enligt en studie från OECD skulle de nordiska länderna kunna tjäna betydligt på en mer jämlik och jämställd arbetsmarknad. Om de nuvarande könsskillnaderna skulle tas bort skulle den årliga BNP-tillväxten per capita öka med 15 till 30 procent. 

Det finns all anledning att minska istället för att öka klyftorna i Sverige.

Vad kan du göra? 

• Reflektera över hur du har märkt av ökade klassklyftor i Sverige. Hur har det påverkat dig och människor i din närhet?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vad är det viktigaste som behöver göras för att Sverige ska ha mindre klyftor? Vilka har ansvaret för att skapa ett mer jämställt och jämlikt Sverige?

Trots att vi vet att ett jämlikt och jämställt samhälle är gynnsamt, både för individerna och för samhället, växer alltså klyftorna i Sverige.

I Jämställdhetsinstitutets rapport ”800 år kvar till jämställdhet?” synliggörs den här utvecklingen, där samtliga grupper på arbetsmarknaden – utom arbetarkvinnorna – gått fram riktigt bra i löneinkomster sedan år 2000. Efter inflation har tjänstemannakvinnor ökat sina löneinkomster med 10 247 kronor i månaden, medan både tjänstemannamän och arbetarmän gått framåt med knappt 8 000 kronor i månaden.

Arbetarkvinnornas löneinkomster har också de ökat, men med endast 5 696 kronor. De som fått den allra minsta ökningen är arbetarkvinnorna med utländsk bakgrund, som endast fått 3 965 kronor mer i plånboken på 22 år.

Det finns tydliga vinnare över tid, sett till löneinkomsterna. Tjänstemannamän med svensk bakgrund har i genomsnitt 47 350 kronor i månaden – efter skatt. De som tjänar minst får hela två och en halv gånger mindre. Arbetarkvinnor med utländsk bakgrund, får i stället endast 19 422 kronor i plånboken.

Det lönar sig att ha rätt etnisk bakgrund, ha rätt kön och tillhöra rätt klass. 

Detta syns ännu tydligare när alla sorters inkomster läggs ihop. För det är en sak att ha en bra lön, en annan att dessutom få stora intäkter av näringsverksamhet och kapital. 

Görs endast en jämförelse baserat på kön här, är gapet mellan kvinnor och mäns inkomster dubbelt så stort än när löneskillnaderna mäts. 

Både dollarmiljonärerna och dollarmiljardärerna blir allt fler i Sverige. Och bland dessa är en övervägande del män med svensk bakgrund.

Att klyftorna ökar, att de fattiga liksom de rikaste blir fler, är en konsekvens av en politik som har gjort detta möjligt. Slopad förmögenhetsskatt, fastighetsskatt sänkta skatter på kapitalinkomster, förmånliga arvsregler och gynnsamma skatteregler för företagare, har gjort de rika ännu rikare. Dessutom har avregleringarna och privatiseringarna i välfärden hjälpt fler att bli förmögna.

Men även jobbskatteavdragen och den avreglerade bostadsmarknaden har gjort sitt till. Sverige förklaras ibland som ett skatteparadis för de rika. Men är detta rimligt – särskilt i svåra ekonomiska tider som nu?

Vad kan du göra? 

• Reflektera över det här med fler är rika i dagens Sverige. Är det ett problem för jämlikheten och jämställdheten? Varför?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vilket ansvar har samhällets mest förmögna för att skapa ett mer jämlikt och jämställt Sverige? Vad bör göras för att få de rika att kompensera mer?

Det borde kanske vara en enkel fråga att besvara, vem som bär ansvaret för samhällets jämställdhet. Men det är faktiskt inte så lätt. För när det kommer till kritan är vi nämligen inte överens om den saken. Och detta beror till stor del på att vi inte är riktigt överens om vad jämställdhet och vad målet med jämställdhet är.

Är jämställdheten ett individuellt projekt, där varje enskild kvinna har ansvaret för sitt eget jämställdhetsprojekt – och att lyckas i livet? Innebär det att kvinnor och män ska bli mer olika, att könsrollerna ska stärkas ytterligare? Eller innebär det att samhället har ansvaret – och att både kvinnor och män har att vinna på att sträva mot lika rättigheter?

De politiska riktningarna, ideologierna som ligger till grund för skillnaderna mellan partierna, skiljer sig stort när det kommer till jämställdhet. Och därför ser också partiernas syn på ansvarsfrågan olika ut.

Men ska man återgå till den allmänt vedertagna definitionen av jämställdhet, att ”Sverige ska vara ett jämställt land, där kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter i alla delar av livet”, blir det tydligare. 

För om målet handlar om att skapa ett jämställt samhälle, då är ansvaret också samhällets. Och vilka aktörer är då särskilt viktiga? Här hamnar staten, men också kommunerna och regionerna, högt upp. De som stiftar lagar, som möjliggör jämställda villkor och möjligheter i människors liv.

Men i samhället ingår fler aktörer, som företag, föreningar, media, organisationer och fackföreningar, för att nämna några, som också bär ansvar. Och sjävklart har samhällets medborgare även ett ansvar, både i form av väljare, anställda och familjemedlemmar.

När det kommer till den materiella jämställdheten, ekonomin och jobben, har arbetsmarknadens parter ett övergripande ansvar. Här finns saker att göra för att jämna ut mellan kvinnor och män, för mer jämställda arbetsvillkor och löner.

Men det övergripande ansvaret för att föra jämställdheten framåt är politikens. Det är här visioner och reformer för jämställdhet kan utformas och sjösättas.

Vad kan du göra? 

• Reflektera över ansvaret hittills för jämställdheten. Vilka aktörer har sett till att föra jämställdheten dit vi är idag?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vilka aktörer är viktigaste framåt för att skapa ett mer jämställt Sverige? Rangordna de tre viktigaste som har störst ansvar just nu och de närmaste åren.

Det är lätt att konstatera att jämställdhet inte är en särskilt prioriterad fråga bland svenska politiker. Kanske särskilt just nu, med krig och osäkerhet i omvärlden. 

Ändå är det en högt prioriterad fråga bland svenskarna. I valet 2018 var ämnet den tredje viktigaste frågan bland väljarna i SVT:s VALU, 2022 var det den sjunde viktigaste och i EU-valet i somras den sjätte viktigaste frågan.

Och trots det stora intresset verkar inte politikerna ta uppmaningen på särskilt stort allvar. Jämställdhet har varken varit något som prioriterats i riksdagsvalen 2018 och 2022 eller i EU-valet.

Men det är lätt att konstatera att icke-politik för jämställdhet för utvecklingen bakåt. Att när annat lyfts, när jämställdhet mest blir en sidofråga eller en fråga om ”lyx”, ja då backar jämställdheten. Exempelvis minskar kvinnors representation i politiken. I riksdagen är männen fler och bland de tyngsta posterna – bland utskottsordföranden – är bara en av fem kvinnor. 

I boken ”Feminism på riktigt” (Stenberg, 2022, Premiss förlag), görs en djupdykning i riksdagspartiernas jämställdhetspolitik. Här blir det tydligt att de olika partiernas prioritering av frågan, men också vad man faktiskt menar med jämställdhet, avgör vilken politik man för.

Här blir det tydligt att partierna prioriterar frågor om kvinnors överrepresentation i ohälsa, i sämre arbetsvillkor och i fattigdom, olika.

Särskilt tydligt blir det att regeringspartierna Moderaterna och Liberalerna har en övervägande liberalfeministisk analys, och främst ser jämställdhet som ett individuellt projekt, där kvinnor med resurser ska uppmuntras och belönas. Här finns politik för utökat jobbskatteavdrag, högre tak för RUT och minskad skatt på ISK-sparande. Sådant som gynnar vissa, men långt ifrån alla kvinnor, och som inte hjälper jämställdheten på bred front. Bland Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna finns en mer konservativ syn på jämställdhet, där kvinnor ska uppmuntras att ta mer ansvar för sina barn och äldre anhöriga, men också att arbeta inom klassiska kvinnoyrken. Här finns en politik för en stärkt familj och för starkare könsroller.

I boken ”Feminism på riktigt” konstateras att det är två partier – Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som har en politik för ett jämställt samhälle. Miljöpartiet har även till stora delar sådan politik, men har även delar som är mer liberala och främst riktar in sig på enskilda individer. Det som särskiljer S och V är att politiken för jämställdhet har ett klassperspektiv, siktar mot breda förändringar och inkluderar sådant som arbetarkvinnors arbetsvillkor, arbetsmiljö och ohälsa.

Inga partier är dock perfekta, enligt boken analys. Det går att vara ännu bättre på att kombinera klass, kön och etnicitet. Att ännu tydligare driva en politik för att lyfta arbetarkvinnor och att prioritera målet om ett jämlikt jämställt samhälle.

Vad kan du göra? 

• Reflektera över ansvaret hittills för jämställdheten. Vilka aktörer har sett till att föra jämställdheten dit vi är idag?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vilka aktörer är viktigaste framåt för att skapa ett mer jämställt Sverige? Rangordna de tre viktigaste som har störst ansvar just nu och de närmaste åren.

Det går att skapa ett jämställt samhälle – om vi vill. En första förutsättning är att frågan om jämställdhet faktiskt prioriteras. Detta innebär att se varför förbättringar behövs, att inte påstå att Sverige ju redan är jämställt eller att det finns annat som är viktigare.

När jämställdheten hamnar längre ner på dagordningen, då backar den. Så har det sett ut i alla tider.

Att skapa ett jämställt Sverige innebär att sätta upp en tydlig målsättning. Är jämställdhetens mål att göra ekonomin jämställd i Sverige – vad innebär i sådant fall det? Vilka är de största hindren härtill och hur överbyggs de?

En förutsättning här är att ha verkligheten klar för sig. För när jämställdheten mäts och klass och etnicitet läggs till i analysen, så blir det tydligt vari problemen ligger. Intersektionalitet behöver hela tiden vara en del av både problemformulering – och lösningar. 

Rapporten ”800 år kvar till jämställdhet?” visar med all önskvärd tydlighet att en fjärdedel av Sveriges arbetsföra befolkning backar ekonomiskt jämfört med alla andra. Det handlar om arbetarkvinnor – och särskilt om de med utländsk bakgrund.

Med samma löneinkomstutveckling som under 2000-talet, skulle det ta 890 år innan arbetarkvinnorna är ekonomiskt jämställda männen.

Att just arbetarkvinnorna är de som borde prioriteras syns även i en hel del annan statistik och forskning just nu. De har sämst ohälsa och de backar i livslängd – något som borde få oss att skyndsamt agera.

För att få ett jämställt samhälle behöver arbetarkvinnornas ekonomi och hälsa prioriteras. Och här ingår även sådant som boende och familjestöd men även deras makt och inflytande. Arbetarkvinnorna är en stor del av väljarkåren, partierna kan inte fortsätta att blunda för dem och deras röster.

Det är hög tid att politikerna sätter upp tydliga mål för ett jämställt Sverige. Här krävs en nationell handlingsplan, där allt ifrån arbetsmiljö till arbetstidsförkortning, borttagen karensavdrag och en mer jämställd föräldraförsäkring ingår. Tydligare regler mot lönediskriminering måste införas och Diskrimineringsombudsmannen behöver få ett utökat uppdrag, för att även inkludera etnicitet och klass.

Här behöver krafttag tas och här behövs allianser med arbetsmarknadens parter, med kvinnoorganisationer och med civilsamhället.

Det går att skapa ett jämställt samhälle – om vi vill. Och visst vill vi det?

Vad kan du göra? 

• Reflektera över vilka mål som behöver sättas för ett jämställt Sverige – för politiken och eller för facket/arbetsmarknadens parter?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Hur kan ni bidra till att sätta en större press på att skapa ett jämställt samhälle? Vad kan du/ni göra i er vardag/ på arbetsplatsen eller som förtroendevald för att medverka till att skapa ett jämställt Sverige?