Okategoriserade

50 år. Så kort tid är det sedan kvinnors ekonomi började bli jämställda männens i Sverige.

1971 infördes det första steget i särbeskattningen, det som gjorde att det inte längre var lönsamt för svenska hushåll att bara leva på mannens inkomst medan kvinnan var hemmafru. Och bara sex år tidigare, förbjöds så kallade kvinnolöner på arbetsmarknaden. Löner som automatiskt sattes lägre enbart baserat på vilken kön arbetstagaren hade.

Mycket har hänt sedan dess. Från att 60 procent av kvinnor hade jobb år 1970 jobbar i dag nästan lika många kvinnor som män (91 procent av kvinnor och 95 procent av män). Den allmänna förskolan och föräldraledigheten med de vikta månaderna som tillkommit sedan dess, har gjort stor skillnad för kvinnors ekonomi. Jämställdhetslagen som kom 1979 har förbjudit lönediskriminering. Diskrimineringslagen som gick ännu längre 2008, förbjuder all slags diskriminering baserat på bland annat kön.

Ändå är kvinnors ekonomi långt ifrån jämställd männens. Faktum är att till och med går åt fel håll när det kommer till samlade inkomster (sammanräknade löne- närings- och kapitalinkomster). En undersökning från Jämställdhetsmyndigheten visar att inkomstskillnaden år 2022 var 23,3 procent att jämföra med 22,1 år 2020. Framförallt beror ökningen på att kapitalinkomsterna har ökat mer bland männen.

Det är egentligen inte konstigt, men det behöver sägas att ekonomin är central för att uppnå jämställdhet. Det är pengarna som sätter ramarna för vilka val som går att göra. Som avgör möjligheterna att kunna bestämma över sitt eget liv, att vara fri, men också att kunna försörja barn och om man så vill, förverkliga sina drömmar.

Att pengar och välmående hänger ihop finns det gott om forskning och studier som visar på. Finansinspektionen visar exempelvis hur en högre inkomst ger en högre självupplevd hälsa. Inte så förvånande visar undersökningen hur hushåll med lägre inkomster upplever större oro och stress.  Här syns en tydlig koppling till jämställdhet, då kvinnor är överrepresenterade bland de som känner en stor oro och bland de som har lägre inkomster samt har en mindre buffert vid oförutsedda utgifter.

Ekonomi hänger ihop med makt, vilket kan tyckas självklart. Och här finns tydliga samband på alla nivåer i samhället. Det är betydligt vanligare att män har högre positioner jämfört med kvinnor. Den formella makten är således ojämställt, men samma sak gäller för den informella. För brist på pengar innebär samtidigt en större maktlöshet.  Ekonomin och traditionella könsroller försvårar systematiskt sett för kvinnor att kunna ta egna beslut, att styra sina liv och nå dit man vill.

Det går heller inte att prata om ett jämställt samhälle utan att se ekonomin som central. Ser man till Europa bedöms vinsterna för hela kontinenten vara enorma. Fram till 2050 skulle BNP för regionen öka med upp till 10 procentenheter om arbetsmarknaden blev mer jämställd. Skulle arbetsmarknaden i Sverige bli helt igenom jämställd beräknar OECD att BNP skulle öka med mellan 15 till 30 procent fram till 2040.

Ekonomin är alltså nyckeln för mer jämställdhet. Och för att få ekonomisk jämställdhet är ett jämställt arbetsliv avgörande.

Vad kan du göra?

• Notera på vilket sätt jämställdhet, ekonomi och makt hänger ihop? Hur ser du det här sambandet i din vardag, på arbetsplatsen och i världen i stort?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: på vilket sätt avgör ekonomin hur jämställdheten ser ut i Sverige? Vad borde göras för att skapa mer ekonomisk jämställdhet – och vad skulle de konkreta vinsterna vara för sådana satsningar?

Ett jämställt samhälle innebär något drastiskt annorlunda än det vi lever i idag. Det innebär att alla kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter i livet och i samhällets alla delar. 

När statistik jämförs blir det tydligt att det är långt kvar.

Framför allt visar forskningen att kvinnor med högre inkomster mår bättre och är mer nöjda än kvinnor med lägre inkomster. I en undersökning från Folkhälsomyndigheten svarar en av åtta kvinnor med eftergymnasial utbildning att de har en bra hälsa, jämfört med fem av tio med förgymnasial utbildning. Kvinnorna med lägst utbildning backar till och med, till skillnad från samtliga andra grupper i samhället.

Att det finns ett samband mellan ekonomisk jämställdhet och välmående och livskvalitet är inte konstigt. 

Ändå utgår vi oftast ”bara” utifrån grupperna ”kvinnor” och ”män” när jämställdhet diskuteras i Sverige.  Problemet är att vi i sådana jämförelser missar hur skillnaderna beroende på klass ökar, främst inom gruppen kvinnor. Vi missar att tjänstemannakvinnorna går framåt medan arbetarkvinnorna står stilla eller backar, en verklighet som inte syns bland gruppen män. Detta visar inte minst rapporten ”800 år kvar till jämställdhet?” som Jämställdhetsinstitutet gav ut under hösten.

För att se de verkliga jämställdhetsproblemen krävs därför ett klassperspektiv. Det är helt enkelt omöjligt att skapa ett jämställt samhälle, utan att göra den kopplingen. Utan att särskilt förbättra för kvinnorna där behoven är som störst.

Det går inte att ”bara” satsa på att fler kvinnor utbildar sig eller blir chefer. Ett jämställt Sverige byggs underifrån, de med lägst inkomster, med sämst hälsa och arbetsvillkor behöver prioriteras för att nå målet om ett jämställt Sverige.

Vad kan du göra? 

– Reflektera över hur vanligt eller ovanligt det är att klass nämns i tex diskussioner om jämställdhet. Ser du något sammanhang där det vore särskilt viktigt att kombinera klass och kön för att faktiskt uppnå jämställdhet?

– Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Hur viktigt är klassperspektivet idag i Sverige? Borde vi prata mer om klass och när är det i sådant fall särskilt viktigt? Vad kan det tillföra exempelvis för att skapa mer jämställdhet?

När vi ser samhället utifrån klass och kön blir det tydligt att det finns en stor skevhet.

Det blir tydligt att det finns en grupp som har det överlägset bäst av alla – män i tjänstemannayrken. ”Rapporten 800 år kvar till jämställdhet?” visar hur de redan år 2000 hade överlägset högst löneinkomster – och hur dessa har ökat markant över tid.

I genomsnitt får tjänstemannamän 44 000 kronor på lönekontot varje månad – efter skatt. Motsvarande för tjänstemannakvinnor är 34 000, för arbetarmän 32 000 och arbetarkvinnor 24 000 kronor.

Så stora är de faktiska inkomsterna av arbete beroende på kön och klass i Sverige idag. Hur kan man då förstå de här enorma löneinkomstskillnaderna?

För det första handlar det om grundlönerna, det vill säga det som är den överenskomna månadslönen.

Här vet vi att lönerna skiljer sig åt, beroende på utbildningskrav och erfarenheter. Men det är inte hela sanningen. Det finns en lönediskriminering på arbetsmarknaden, där löner ser olika ut beroende på kön, både inom samma yrke liksom inom samma sektor, något bland annat SCB visar. 

En annan viktig förklaring är att kvinnor jobbar mindre – och särskilt arbetarkvinnor. Dels tar kvinnor större ansvar för hem och familj (kvinnor tar tex sju av tio föräldradagar i föräldraförsäkringen), de är sjuka mer och de avslutar oftare sitt arbetsliv i förtid.

Den största förklaringen är dock deltids- och visstidsarbetet. LO visar i sina undersökningar att endast fyra av tio arbetarkvinnor har ett fast heltidsarbete, att jämföra med sju till åtta av tio bland övriga grupper.

Att löneinkomsten blir sämre med lägre grundlön och mindre arbetad tid är inte konstigt. Däremot ger det konsekvenser.  Särskilt när priserna på mat, energi och bostad har ökat lavinartat under de senaste åren. I LO:s rapport ”Arbetarhushållen i kristider” blir det tydligt att en vanlig familj går back med över tusen kronor i månaden under 2024.

En genomsnittlig undersköterska med en lön på 30 000 kronor i månaden, och som jobbar den genomsnittliga deltiden på 80 %, får 24 000 kronor innan skatt. Med 30 % i skatt innebär det 16 800 kronor i plånboken. 

Detta blir verkligheten. Detta utgör den faktiska ekonomiska ojämställdheten i Sverige.

Vad kan du göra? 

• Reflektera över vilka skillnader du ser i din vardag där både klass och kön gör skillnad, tex i ekonomi, hälsa eller i möjligheter. 
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Varför ser arbetsförhållanden, villkor och anställningsförhållanden så olika ut beroende på klass och kön? Vad skulle behöva göras för att skapa en större rättvisa?

Svenska medier rapporterade tidigare i år om ökade löneskillnader i Sverige. Istället för 10 procents lönegap, hade det ökat med en tiondels procentenhet till 10,1 procent. Men vad skillnaden beror på och vad som bör göras blev det knappt någon diskussion om. Kanske för att statistiken är missvisande. Kanske för att den döljer de riktiga problemen.

 Det är Medlingsinstitutet som tar fram statistiken. Också kampanjen ”Lön hela dagen” används den här statistiken för att synliggöra när under arbetsdagen som kvinnor slutar jobba avlönat. Enligt Sveriges Kvinnoorganisationers uträkning förlorar kvinnor i genomsnitt 4 000 kronor i månaden jämfört med män.

Problemet med den här statistiken är att den inte synliggör de enorma löneklyftor som finns beroende på klass inom grupperna ”män” och ”kvinnor”. Här syns inte att tjänstemannakvinnor rusat iväg lönemässigt de senaste åren, medan arbetarkvinnor står stilla eller i viss utsträckning backar.

Här syns inte heller de faktiska löneskillnaderna, som beror på att arbetarkvinnor alltmer blivit överrepresenterade i otrygga anställningar och i korta deltidsanställningar, mer än en av fyra arbetarkvinnor jobbar deltid jämfört med knappt en av tio män i tjänstemannayrken. Nej, i statistiken räknas alla löner upp till heltids- och helårslöner, oavsett hur verkligheten ser ut. De 4 000 kronorna är därför en rejäl underskattning, landets arbetarkvinnor förlorar betydligt mindre än så i månaden jämfört med männen.

Det blir missvisande när Medlingsinstitutets lönegap presenteras utan diskussion om växande klasskillnader inom gruppen kvinnor (bland män går lönerna sakta men säkert i stället ihop). Dessutom blir det svårt att diskutera vilka lösningar som behövs för att sluta lönegapet. Utan ett klassperspektiv syns inte hur arbetsvillkor, arbetsmiljö och anställningsförhållanden påverkar lönen. Det blir också svårt att förstå ohälsan som är så stor beroende på klass och kön – kvinnor med förgymnasial utbildning har fyra gånger fler sjukdagar än tjänstemannamän.

Och även om löneskillnader finns inom gruppen tjänstemän, går utvecklingen tydligt åt rätt håll. Bland arbetarkvinnor syns inte alls samma positiva kurva, något bland annat ”800 år kvar till jämställdhet?” visar. 

Vad kan du göra? 

– Reflektera över vad Medlingsinstitutets statistik om kvinnors och mäns löner (uppräknade i heltid och helårsanställningar) kan få för konsekvenser. Vad missar vi när ekonomisk jämställdhet mäts på det här sättet?– Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vilka är de viktigaste åtgärderna som behöver göras för att minska det riktiga lönegapet i Sverige?

När det kommer till jämställdhet är det viktigt att se till de verkliga problemen i stället för att fastna i förenklingar och i sådant som snarare stjälper än hjälper.

När det kommer till jämställdhet kommer debatten ofta att handla om sådant som inte är det mest brinnande, utan snarare om symbolfrågor. För några år sedan klagade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch på att jämställdhetsdebatten hamnat fel. Att den inte bör handla om menskonst eller genuspedagogik, utan om sådant som spelar roll på riktigt.

Det är viktigt att se att det ofta finns en agenda när partiföreträdare gör sådana utspel. I Buschs fall handlade det om att visa på att vänstern har fel, och att jämställdhet måste ses utifrån ett kristdemokratiskt perspektiv.

Men det finns en poäng i att peka på att symbolfrågor oftast inte är de som vi behöver utgå ifrån (även om tex genuspedagogik har stor betydelse för att skapa mindre destruktiva könsroller).

Att kombinera klass och kön skrev vi om tidigare. Men förutom dessa två faktorer behöver även ”etnicitet” läggas till, för att förstå de diskriminerande strukturerna kring ojämställdhet – liksom för att bygga fungerande lösningar.

Med ”etnicitet” menas etnisk bakgrund, dvs svensk eller utländsk. Och det handlar inte om att det skulle finnas nedärvda egenskaper, utan istället om ett statistiskt konstaterande att ursprung spelar roll när jämförelser görs mellan olika grupper.

I undersökning efter undersökning syns det här kristallklart. Kvinnor som dessutom har arbetaryrken och som dessutom har utländsk bakgrund har det allra svårast på alla ledder och bredder. 

Lönenivåerna är lägst (mer om detta senare), de otrygga anställningarna är vanligast och ohälsan är störst. Här finns det också skillnader beroende på ursprungsland, där det förenklat är värst för de som kommer från Afrika söder om Sahara och bäst för de som kommer från ett grannland, eller ett land i väst.

Orsakerna till den här strukturella diskrimineringen är flera. Dels finns det ren och skär diskriminering, vid exempelvis rekryteringar som flera undersökningar visar på. Men det kan också handla om att de som är relativt nyanlända inte har språkkunskaperna eller utbildningsbehörighet. Arbetslösheten är därför också större bland svenskar med utländsk bakgrund.

Ser man till de som jobbar blir det uppenbart att många fler är överutbildade här jämfört med personer med svensk bakgrund. Detta syns bland annat i rapporten ”800 år kvar till jämställdhet?” där personer med utländsk bakgrund systematiskt har sämre löneinkomster jämfört med de med svensk bakgrund baserat på utbildning.

I samhällsdebatten argumenteras det ofta för att familjestöd och socialförsäkringen behöver sänkas så att kvinnor med utländsk bakgrund ”ska komma i arbete”. Ansvaret för att ”integreras” och att ”komma ut på arbetsmarknaden” läggs ofta på de enskilda kvinnornas axlar. Men ser man till verkligheten så blir det tydligt att problemet inte är att kvinnorna inte arbetar. De kvinnor med utländsk bakgrund som har jobb tjänar betydligt mindre, både jämfört med männen som med kvinnor med svensk bakgrund.

Rapporten ”800 år kvar till jämställdhet?” visar att arbetarkvinnor med utländsk bakgrund bara tjänar lite drygt hälften av männens löneinkomster. De till och med backar, relativt sett, sedan år 2000, visar rapporten.

Problemet är snarare att de här kvinnornas arbete inte värderas lika högt som andras. Att de gör helt rätt, men inte belönas för det av samhället.

Vad kan du göra? 

• Reflektera över hur diskrimineringen ser ut och vilka konsekvenser det får, baserat på klass, kön och etnicitet i vårt samhälle.
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vad skulle behöva göras för att etnicitet och bakgrund ska få mindre ekonomiska konsekvenser än idag?

Att kvinnor och män inte har samma ekonomiska jämställdhet i Sverige har vi redan konstaterat. Inte heller är det jämlikt kopplat till klass eller etnicitet.

I rapporten ”800 år kvar till jämställdhet?”, baserad på statistik från SCB, blir det tydligt att det går bra för vissa – men inte för andra. För den stora gruppen arbetarkvinnor – 48 procent av Sveriges kvinnor – är det mycket långt kvar. Sedan 2000 har den genomsnittliga löneinkomsten i princip stått stilla. Eller för att vara korrekt, den har ökat från 66,1 till 66,9 procent av männens löneinkomster.

För tjänstemannakvinnor ser utvecklingen helt annorlunda ut. År 2000 hade de 85 procent av männens löneinkomster, för att 2022 ha ökat till 94 procent.

Det blir tydligt att den ekonomiska jämställdheten har gått fram rejält för kvinnor i tjänstemannajobb under senare år. Detta är förstås positivt. Men när den andra halvan av kvinnorna – de i arbetaryrken halkar efter så påtagligt har vi ett problem.

Utifrån samma löneinkomstökningstakt görs en prognos om hur snart lönegapet sluts, baserat på samma statistik. För tjänstemannakvinnorna – som marscherat fram nio procentenheter på 22 år, dröjer det 46 år tills deras löner är jämställda männens.

För arbetarkvinnor ser det helt annorlunda ut. Med samma, mycket långsamma löneinkomstutvecklingstakt på 0,8 procentenheter på 22 år, skulle det dröja 890 år.

Räknat från 2022, det senaste året i statistiken, skulle Sverige vara jämställt år 2 912. 

Lägger man till etnicitet i ekvationen blir skillnaderna ännu tydligare. Tjänstemannakvinnor med svensk bakgrund tjänar nämligen 99,7 procent av männens löneinkomster. Detta att jämföra med arbetarkvinnor med utländsk bakgrund, de som ligger allra lägst ekonomiskt. De har endast 54 procent av männens löneinkomster.

Det värsta av allt är att den sistnämnda gruppen är de enda som backar i ekonomisk jämställdhet över tid. Sedan år 2000 har de backat från 55 procent av männens löneinkomster.

Detta är allvarligt. Som det ser ut nu går det inte att göra någon prognos om när arbetarkvinnor med utländsk bakgrund blir jämställda.

Vad kan du göra? 

• Reflektera över prognosen om 890 år kvar till jämställdhet. Vilka för- och nackdelar finns det med att illustrera jämställdhetsutvecklingen så?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Hur ofta är det arbetarkvinnors jämställdhet som lyfts i politik, i facket eller i samhällsdebatten? Vad skulle vi vinna som samhälle på att vidga diskussionerna till att inkludera klass och etnicitet?

Klass och kön behöver kombineras för att se – och åtgärda – de verkliga jämställdhetsproblemen i Sverige. Ser vi endast till grupperna ”kvinnor” och ”män” missar vi ofta hur stora skillnader som framför allt finns inom gruppen kvinnor.

Samma problem uppstår när vi endast ser till klass. När arbetare och tjänstemän ställs bredvid varandra, syns inte de särskilda problem som statistiskt sett är vanligare bland kvinnor – och framför allt arbetarkvinnor (större ohälsa, lägre löneinkomster, sämre arbetsmiljö och överrepresentation i otrygga anställningar).

”Jämlik jämställdhet” är ett begrepp som kombinerar de två perspektiven. Här betonas jämlikhet – dvs klass – med jämställdhet – dvs kön.

Trots att det verkligen inte är något nytt perspektiv – det finns en lång historia av kämpar och tänkare som haft just de här glasögonen på sig – är det inte särskilt vanligt idag.

Sveriges jämställdhetsdebatt har länge varit rätt ensidig. Den liberalfeministiska ideologin har fått bli dominerande. Det är iochförsig inte så konstigt med tanke på de nyliberala strömningarna sedan 90-talet, med marknadisering och privatiseringar i samhället i stort.

Det som blir centralt i en liberalfeministisk inriktning är fokuset på individen, både som aktör, och som den som bär ansvaret. Det är inte i första hand politiken som ska fixa jämställdheten, utan det är upp till den enskilde att ta sig fram, upp och vidare.

Inom liberalfeminismen är målet att uppnå frihet som individ, inte som kollektiv och inte genom kollektiva reformer. Här handlar det om att utbilda sig, få ett välbetalt jobb och att krossa glastak. Visst kan kvinnor inspirera varandra, men det är aldrig någon annans än ditt eget ansvar att ta dig framåt.

Det här innebär att alltifrån jobbskatteavdrag, rutbidrag och minskad skatt på ISK ses som jämställdhetspolitik. Har du inte råd med rut? Ja, då borde du skaffat dig ett bättre betalt jobb.

Det finns en skarp kontrast mellan jämlik jämställdhet och liberalfeminismen. Medan den förra vill se samhällsförändring underifrån vill den senare inriktningen snarare lyfta enstaka kvinnor på höjden. 

Med liberalfeminismen – eller elitfeminismen – gynnas en elit, ett fåtal. Samhället blir inte jämställt, snarare ökar ojämställdheten, när liberalfeministerna bestämmer.

Vad kan du göra? 

• Reflektera över skillnaderna mellan liberalfeminismen och jämlik jämställdhet. Vilka exempel kommer du att tänka på från din vardag eller samhällsdebatten där liberalfeminismen fått råda?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vilka är argumenten för en jämlik jämställdhet istället för liberalfeminism? Hur kan ni berätta om skiljelinjerna med andra i er närhet?

Det finns få andra länder i världen som har en så uppdelad arbetsmarknad som Sverige. Faktum är att de allra flesta svenskar jobbar på arbetsplatser där det egna könet dominerar.

Knappt var femte kvinna och var sjätte man har ett jobb där det ungefär lika många kvinnor som män (40-60 män/kvinnor). Bland yrken som tandhygienister, medicinska sekreterare, förskollärare och arbetsterapeuter är mer än 90 procent kvinnor. Bland träarbetare, snickare, motorfordonsmekaniker och VVS-montörer är inte ens fem procent kvinnor.

Den här verkligheten vore inte i sig problematisk om det inte vore för den systematiska undervärderingen av kvinnligt kodade jobb, medan det motsatta är sant för de manligt kodade jobben.

För även om utbildningskraven är likvärdiga, har de mansdominerade yrkena avsevärt högre löner och bättre villkor. 

Som i jobbet som undersköterska, Sveriges vanligaste jobb – där nio av tio är kvinnor. Det jobbet kräver, precis som jobbet som snickare – ett av männens vanligaste jobb – en gymnasieutbildning. 

Trots de likvärdiga förutsättningarna är lönerna olika. Genomsnittslönen för en snickare är enligt SCB 36 200 kronor i månaden, att jämföra med undersköterskans 31 700 kronor. Bland de senare jobbar dock nästan hälften deltid, vilket knappt någon alls gör bland snickarna,  vilket gör att undersköterskornas faktiska lön blir ännu lägre.

Men varför är arbetsmarknaden då så uppdelad? Varför väljer tjejer att bli barnskötare, sjuksköterskor eller vårdbiträden medan killar väljer jobb som elektriker, ingenjörer eller svetsare?

Det finns inget enkelt svar på den frågan. Men enligt forskarna bottnar det främst i seglivade, traditionella könsroller och de olika förväntningar som finns på unga tjejer och killar när de väljer utbildning och jobb. Föreställningarna om att kvinnor är bättre på att vårda, sköta om och ge omsorg , samtidigt som att män är bättre på att bygga, laga och ha hand om hårda frågor, är starka.

Att Sverige är så extremt internationellt sett, förklaras ofta med att jämställdheten gick fort fram under 1970-talet. Särbeskattning infördes liksom allmän förskola. Och när samhället tog över ansvaret från familjerna (läs kvinnorna) för omsorg om barn och äldre, var det där jobben fanns. 

Den offentliga sektorn, som finansieras av det offentliga, är i betydligt högre utsträckning kvinnornas domän. I privat sektor är det i stället män som dominerar, och här kan både löner och löneutveckling bli en annan.

Men detta är inte hela sanningen. Också i offentlig sektor tjänar männen bättre än kvinnorna. Det finns en värdediskriminering här, som det pratas alldeles för lite om.

Resultatet är att den extrema uppdelningen mellan könen på arbetsmarknaden både rättfärdigar och cementerar löneskillnader mellan kvinnor och män. Och de största effekterna syns bland arbetarkvinnorna.

Vad kan du göra? 

• Reflektera över hur det ser ut i din egen umgängeskrets, hur många känner du som har en ”jämställd” arbetsplats?
• Diskutera med vänner, bekanta och arbetskamrater: Vad skulle kunna göras för att luckra upp den segregerade arbetsmarknaden? Eller är det viktigare att ”bara” försöka öka kvinnors löner oavsett sektor och bransch?